Kommun med lekambitioner

När frågan kom att vara med i projektet PlayIT tvekade varken stadsträdgårdsmästare Liselott Johansson eller Åsa Karlsson, projektledare på stadsmiljökontoret i Linköping.
Projektet passade perfekt för den planerade upprustningen av lekparken i Magistratshagen.

Efter en stunds klättring uppför det stora gröna bladet och klängande inne i den stora blomkronan är det mysigt att kasta sig utför den breda rutschkanan och vidare uppför stegen till den stora humlan och ta sig en ridtur. När man bara inte orkar klänga längre blinkar det lockande från skogsdungen och hörs ett glatt rop: Hej kom hit till kojan! Ett paradis för barn. Och för alla vuxna i barnens närhet.

Magistratshagen är lekpark, byggd på en gammal slåtteräng omgiven av en lummig skogsdunge mitt inne i centrala Linköping och i omedelbar närhet till universitetssjukhuset. Lekparken består av en del med bord och bänkar, gungor, sand och klätterställningar i form av blommor, blad och en humla i jätteformat. Typiska innevånare på en slåtteräng. Vi hade ett samarbete med Folkungaskolan kring utformningen och de stiliserade stora grässtrån som finns här var deras idé och de är superstolta över dem, berättar Åsa Karlsson.

En liten bit in i dungen står det två stora ägg som blinkar och lyser och som kommunicerar med varandra och med barnen. Några enkla scenarier finns inprogrammerade för att starta leken. Lite längre in står sagokojan med fyra små sittstubbar där det bara är att slå sig ner och lyssna på en saga om de djur som finns i dungen, olika sagor anpassade efter årstiden. Eller så kanske det är minidisko i kojan. Allt kan hända.

Lekparken är resultatet av projektet PlayIT, genomfört av fyra parter, förutom Linköpings kommun även Ecorado, pedagoger och lekutvecklare med hållbarhet som centralt tema, lek- och spelforskare vid Uppsala universitet och teknikkonsultföretaget Drakryggen. För kommunen passade projektet som hand i handsken.

För oss är det viktigt att ge barnen en plats i samhällsplaneringen och vi hade en förstudie kring Magistratshagen där vi ville få in slåtterängen som miljö och hållbarhet som tema. Den enda tveksamhet vi hade var nog driftsäkerheten, men Drakryggen som står för det tekniska har varit suveräna med tips och trix för att få det att fungera, säger Åsa Karlsson.

För att trigga barnens fantasi ytterligare finns det också byggmaterial till kojor i den lilla skogsdungen och ja, kojbyggen har startat. Tittar man sig noga omkring så står djuren där också i dungen och spanar på barnens lek; räven, grävlingen, igelkotten, hackspetten och många fler.

Liselott Johansson är mer än nöjd: Här händer någonting hela tiden som barnen kan påverka och det finns nya saker att upptäcka för varje ålder. Parken fungerar som en dagsutflykt för hela familjen, det går att cykla hit med barn och matsäck, parken ligger centralt men ändå avsides på säkert avstånd från biltrafik, säger hon.

På köpet får barnen kunskaper om djur, natur och den biologiska mångfalden. Och förhoppningsvis lockar den även barn som annars skulle valt stillasittande vid datorn.
 
Kommunens roll i projektet ser de som möjliggörarens. Jag tror att vårt projekt vann Vinnovas gillande eftersom vi hade en fysisk plats och en konkret idé om vad som kunde göras med hjälp av sakernas internet, funderar Liselott Johansson.

Åsa Karlsson instämmer: Ja, vi fick stå för genomförbarheten, parken ska ju stå öppen och fungera året runt, dygnet runt i alla väder och ingen får komma till skada. De andra fokuserade inom sina områden, lekpedagogik, forskning och uppkopplad teknik. 

För fortsatt utveckling av parken ser de bara möjligheter: Vi har lärt oss massor och kan tänka oss fler samarbeten med aktörer i kommunen för att utveckla detta ytterligare. Flera samarbeten är på gång för att barn och unga ska få bidra till lekmiljöerna, intygar Liselott Johansson. 

Magistratshagen ligger nära sjukhuset med alla de barn som finns där och som ser parken från fönstren. En tanke de haft från start är att även de barnen ska kunna påverka lekparken, att de får bidra till leken på distans för att sedan komma hit och leka när de orkar och kan.

Text och foto: Monica Westman Svenselius